Internetkyrkan

 

 

Nyårsbön.  Klosterkyrkan, Ystad  Nyårsafton 2009. Psalmer: 123, 716, 132.

Text: Jesaja 7:14.

Då skall Herren själv ge ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ´Gud med oss´.

GUD MITT IBLAND OSS

Det är väl rätt lätt, och helt naturligt, om vi vid ett årsskifte grips av vemod över tidens som flyr. Och för varje nyår, för varje födelsedag, blir vi ju också ett år äldre. Mitt liv rinner bort som var fattig dag; O vad gav du mig livet till frågar skalden och psalmdiktaren Bengt Engelbrekt Nyström. Eller, som Erik Axel Karlfeldt muttrycker det, Snabbt jagar stormen våra år Som skyar över hav. Knappt tändes, år, din blida vår, Så bleknar glansen av.

Med tidens flykt och vemodet över livets korthet ligger känslan av rotlöshet nära till hands. Och i tidens gungfly är det lätt att villa bort sig, att tappa målet ur sikte. Vadan och varthän- frågan i Viktor Rydbergs dikt Tomten, blir kusligt aktuell. Det är inte så enkelt som det ibland framställs i en nyårsteckning: det gamla året avbildas i form av en gammal skröplig man, och det nya året med bilden av ett nyfött barn. För det är ju samma människor som avslutar det gamla året och går in i det nya. Också tiden är densamma, den är liksom vattnet i floden som är ständigt nytt och dock detsamma. I tidens ström tvingas vi följa med så länge vi lever.

Men bilden av nyåret som ett litet barn är inte fel. Nyåret firar vi mitt i Julen, mellan Juldagens händelse när Jesus föddes i stallet, och der vise männens hyllning, mellan armodet i stallet och den kungliga uppvaktningen. I bägge fallen är barnet i centrum, Julens barn som är Gud själv, kommen för att vara mitt ibland oss, för att vara med oss på vår väg från krubban till korset, från födelsen till döden, ja, också där.

Ett litet barn blir Guds hälsning till oss, ett barn som avslöjar både vem vi är och vem Gud är, ett barn som har kommit till oss med sanning och ljus, hopp och tröst, mening och frid. Så blir barnet i krubban också Nyårets barn. Det var ju åtta dagar efter födelsen som Jesus fick det namn som var bestämt åt honom, namnet Jesus som skulle lysa som en fyrbåk i tidens mörker, Jesus, som betyder frälsare. Ett av namnen som nämns hos den gammaltestamentlige profeten på den kommande Frälsaren är Immanuel som betyder Gud med oss, eller Gud mitt ibland oss. Så var det Gud själv som låg i världsalltets mitt, i en krubba i ett stall. Gud mitt ibland sitt folk, mitt ibland alla längtande människor. Okänd av de mäktige, men, som evangelisten Johannes skriver: åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn (Joh 1:12).

Julens barn kom för att göra oss alla till Guds barn. När vi liknar det nya året vid ett litet barn blir detta en bild av att Jesus Kristus är med oss, är med oss i både det som var och i det som kommer, är med för att förlåta och befria, och för att ge nytt mod och ett hopp som är förankrat i himlen.

Men hur är det nu med det gamla året, allt det som inte blev som vi hoppats, allt det vi gjorde fel? Att Gud är med oss och mitt ibland oss innebär att Barnet i krubban, Maria son, är här för att befria oss från grämelsen över det förgångna och förlåta oss det som vi gjorde fel. Hans ärende är att frälsa folket från deras synder. Som evangelisten Matteus skriver, när han berättar om ängelns ord till Josef: Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder (Matt 1:21). Då blir det inget avslut för den gamle, som på nyårskorten, men den gamla människan förnyas, blir ung på nytt som en örn, som det står i den 103:e psaltarpsalmen (v. 5).

När grämelsen över det förgångna lyftes av befrias vi samtidigt från rädslan för det nya, kommande och okända. Då ser vi att tiden är densamma, mitt i dess flykt, ser att Gud är mitt ibland oss som barnet i krubban, som Mästaren från Nasaret, på Långfredagens kors och med det löfte som strålar från Påskmorgonens tomma grav, löftet om uppståndelse och evigt liv. När Gud är med oss har vi inget att frukta. Tiden har bara en riktning, men vi är inte ensamma eller utlämnade på vår väg genom livet.

Så blir Guds nyårslöfte till oss att Julens ljus, Kristusljuset, vill lysa och leda oss genom livet. Vi vet inget om det som skall möta oss i framtiden, om det blir önskat eller oönskat, lätt eller svårt, eller om det kommande året skall bli vårt sista. Att ledas av Kristusljuset innebär inte att vi är garanterade en plats på livets solsida. Väl blir det mörker mången gång, ej solen skiner jämt. Väl får vi känna tidens tvång, men ett är dock bestämt: det blir ej mörkt i himmelen, och resan, vad betyder den (SvPs 262:2), som sångdiktaren Nils Frykman uttrycker det. Också när mörkret tätnar och vägen smalnar finns ljuset hos oss. Ty ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det (Joh 1:5). Klart det stråla mitt i natten som en fyrbåk, Jesu namn. Seglaren på farligt vatten leds till nådens trygga hamn (SvPs 716:3).

Det går inte att stanna tiden eller att frysa våra år till de ögonblick vi ser som våra lyckligaste. Men också den flyende tiden ligger i Guds hand. Han är mitt ibland oss och han vill också bo inte bara hos oss utan också i oss. Den gången vi döptes tog han oss, blidligt talat, i sin famn och lovade vara med oss alla dagar intill tidens slut. Till världens ände och tidens slut vill han följa oss med sin nåd och sanning, sitt ljus och sin välsignelse.

I kväll, på det gamla årets sista afton, får vi lämna det gamla i Guds händer, med bönen att han med sin nåd korsar över det gamla, det som blev fel, och att Gud med samma nåd vill vara med oss under det nya året för att förlåta, förnya och välsigna. Den gamle mannen på nyårskortet får finnas kvar, också efter tolvslaget, men han får förnyas, nyfödas, av barnet, barnet i Betlehem, Julens barn. Då kan vi tryggt leva var dag och vart ögonblick i förvissningen om att den Frälsare som profeten Jesaja talade om, som föddes den första Julen och som lever i dag, vill vara med oss och i oss. Som evangelisten Johannes uttrycker det: Och Ordet blev människa och bodde ibland oss…Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus (Joh 1:14, 16-17). Det är vår trygghet i tiden och vår följeslagare mot framtiden. Amen.

Gert Nilsson