Nyårsbön.

S:t Petri Klosterkyrka Nyårsafton 2007

 

Text: Hebr. 13:5-8

 

Mellan fruktan och hopp

 

När jag gick i skolan hade vi ett ämne som hette välskrivning. Min känsla för ämnet var emellertid allt annat än hjärtlig och jag kan inte precis påstå att jag längtade efter välskrivningstimmarna. Inte nog med att min handstil aldrig blev lik de förebildliga bokstäverna som vi skulle efterlikna, hur jag än försökte. Det var också så att jag aldrig blev riktigt god vän med bläckhornet och stålpennan som vi skulle skriva med. Därför blev det plumpar här och var i boken, och när ett uppslag var färdigskrivet såg det allt annat än vacker ut. Det blev helt enkelt en parodi på vad välskrivning skulle stå för. Det kändes nesligt när jag blev tvungen att visa läraren vad jag åstadkommit. Men hur skönt kändes det då inte, när jag fick vända blad och börja på ny kula igen, med goda föresatser att nu skulle det bli ändring, nu skulle jag åstadkomma något jag kunde vara stolt över. Men när nästa uppslag var färdigskrivet såg det likadant ut som det förra, alla goda föresatser till trots.

   Man har ibland liknat ett årsskifte just vid en skrivbok där det gamla året står för den fullklottrade, långtifrån vackra, sidan, och den rena, oskrivna sidan får symbolisera det nya året med goda föresatser och goda förhoppningar. Det är en vacker bild. Det är bara det att den inte stämmer. För när man vänder blad är man ju inte fri från de föregående sidorna. Bläckplumparna och den ofullkomliga stilen utgör ett talande bevis på slarv och tillkortakommanden, även om där finns en och annan bokstav som blev riktigt vacker, åtminstone i mina egna ögon. Och den nya, rena och blanka sidan ser snart lika hemsk ut som de föregående. Så någon bra bild av ett årsskifte är den inte. Eller är den kanske det, när allt kommer omkring?

   Det är naturligt att vi en kväll som denna ser tillbaka på året som har gått. Vi ser det som blev lyckat, det som ledde till glädje och kanske stolthet. Men vi ser också det som blev till sorg och besvikelse, allt det vi misslyckades med. Det ena ser vi tillbaka på med tacksamhet. Men det andra? Och detta som bereder oss sorg står där med stora, anklagande bokstäver. Det kanske handlar om försummelser, om förflugna ord, om handlingar vi ångrar, om svek mot både medmänniskor och våra ideal.

   Problemet är att det inte räcker med att vända blad och gå vidare. Misslyckandena formas till gestalter som anklagar oss. Sorg och saknad berövar oss livsglädjen. Förhoppningsvis lyser det vackra igenom så att vi också ser de bokstäver som vi lyckades forma vackra och som beredde oss glädje och som också kunde glädja andra.

   Så blir det förflutna som en väv som är vävd av både ljusa och mörka trådar, de ljusa som fyller oss med tacksamhet och glädje, och de mörka som vi ångrar och skäms för. Det räcker inte att vända blad. Det som är gjort förblir gjort, vare sig vi gläds över det eller skäms för det. Det ljusa får vi lyfta fram i tacksamhet och lovsång och tacka Gud för det. Det mörka försvinner inte för att vi vänder blad och går vidare. Utan vi får samla ihop det, sänka det i förlåtelsens och nådens djupa hav och lita på att när Gud förlåter så är plumparna borta.

   Jag har ibland låtit konfirmanderna skriva ner på lappar sådant som de skäms över, som de skulle vilja ha ogjort och som de ångrar. De har fått göra det med löftet att varken jag eller kamraterna skulle få läsa det. Sedan har vi gjort upp ett litet bål där de fått lägga sina lappar. Så har elden förtärt det som de ångrade och ville ha förlåtet. Så stor är Guds nåd. En annan sak är att vi ibland kan behöva ställa tillrätta hos våra medmänniskor det som vi sårat dem med.

   Det berättas från Sigtunastiftelsens första tid att stiftelsens föreståndare, sedermera biskopen Manfred Björkquist, och stiftelsens husmor gick tillsammans i rosenträdgården. Plötsligt stelnade husmor till: ”Titta”, sa hon, ”här är en död ros. Och här en till. Och en till.” ”Men titta här”, sa Manfred Björkquist, ”här är en ros som lever. Och här en till. Och en till…” Det gäller för oss att kunna se både det som gläder oss och det som fyller oss med sorg. Alltsammans får vi så lämna i Guds hand.

   Mitt i allt detta förs vi på något sätt till existensens yttersta gränser, utlämnade på nåd och onåd och med alla motstridiga tankar inombords. Där finns tacksamhet och stolthet, sorg och besvikelser, ångest och rädsla. Det handlar inte om ett avslutat kapitel och ett ännu inte påbörjat. Vi finns mitt i ögonblicket, i skönskriften och bläckplumparna likaväl som i det rena och förväntansfulla. Och där står vi frågande och bävande. Vad skall ske? Hur skall det bli?

   Det saknas inte domedagsprofeter i vår tid. En del av dem lyckas skapa samvetskval hos mor Elna om hon inte släcker den ena av sina två lampor, eller i Alfred för att han måste använda bil för att komma till handelsboden. Samtidigt far de själva kors och tvärs världen över i privata jetplan och bor i palats som slukar energi som en hel liten by. Men samtidigt kommer de med ett löfte: den som köper utsläppsrätter kan få fortsätta att förstöra miljön. En modern variant av medeltidens avlatshandel.

   Det är många problem som oroar. Världsekonomin har tappat trycket, förkunnade en tidning i går. Terrorverksamhet pågår runtom i världen. Haven hostas att bli utfiskade på bland annat torsk, inte för att fler munnar skall mättas utan för att de moderna fiskeredskapen kräver så stora investeringar att överfiske blir nödvändigt. Som en ekonom uttryckte det: ”The business of business is business.”

   I februari 1940 skrev amerikanen Paul Harris, gripen av det pågående världskrigets tragik: ”Detta är ett kritiskt år. Det är inte lätt att vara optimist när stormens moln förmörkar himlen.” Det har sedan dess funnits många sådana kritiska år, inte minst i vår egen samtid. Vi ser det i TV, hör det i radio och läser om det i tidningarna. Någon har sagt, att en kristen människa är varken optimist eller pessimist utan hyser förtröstan trots allt.

   Till oss alla, i våra olika situationer denna Nyårsafton, kommer bibelordet som en hälsning från Gud: Jag skall aldrig svika dig, aldrig överge dig. Och därför kan vi, som aposteln uttrycker det, säga: Herren är min hjälpare, jag skall aldrig frukta. Den gammaltestamentlige psalmdiktaren har fångat denna trygghet med orden i den 139:e psalmen i Psaltaren: Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick? Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där. Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand. Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus (v. 7-12).

   Så har vi någonting att hålla oss till, något som bär när allt tycks rämna och när våra grundvalar vacklar. Något som bär oss mitt i den flyende tiden, mitt i våra motstridiga känslor, när våra drömmar krossas och våra planer korsas. Den gudomliga kärleken och den oändliga nåden är starkare än de makter som hotar oss och som tränger oss. I en krubba, i ett värnlöst barn kom denna kärlek till oss. På ett kors plågades och dödades den. Men den öppna graven blev tecknet på att Jesus Kristus har besegrat de fientliga makterna, ja, till och med själva döden. Det är vår räddning och vår styrka, det är vårt skydd när vi ser bakåt i tiden likaväl som när vi ser fram mot det kommande, okända.

   Det var bättre förr, säger någon som vill fly från en okänd framtid full med förändringar. Andra säger att det är i framtiden som det goda livet står att finna. Åter andra säger att vår bästa tid är nu. Nu är den rätta stunden, nu är frälsningens dag, skriver aposteln (2 Kor 6:2). Så behöver vi inte drömma oss tillbaka till det som en gång varit i tron att det var bättre förr; det har nämligen aldrig varit som det alltid har varit, och vi behöver inte med blinda ögon rusa in i en okänd framtid i förhoppningen att det är där lyckan står att finna. Det heter i ett gammalt vist ordspråk: Gårdagen är gången, morgondagen har du ej sett, i dag hjälper dig Herren.

   Till det löfte i vår text som redan har nämnts fogas ännu ett: Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet. Det betyder att den nåd som kommer till oss i Jesus Kristus finns hos oss så länge vi lever. Den gången vi döptes fick vi del av den nåden. Han som är Världens ljus lovade då att lysa och leda oss genom livet, genom tiden, hur den än kommer att gestalta sig för oss, fram till det mål som Gud har satt för våra liv. Därför får vi låta oss ledas och lysas av det ljuset som är Kristusljuset.

   Barnet i krubban, Mannen på korset, den uppståndne Herren – Jesus Kristus är med oss när vi ser tillbaka på det gamla och fram mot det nya. Mitt i vemodet över tidens flykt och oron för det kommande står han i vår mitt och säger: Min vän, du är min, du är älskad. Var inte rädd, jag bär dig och min nåd är starkare än allt annat.

   Därför kära vänner, kan vi tacka för det som varit, överlämna det gamla åt Guds barmhärtighet, lägga det nya i Guds händer och i dag inneslutas i den verklighet som ligger i orden att Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet.   Amen.

Gert Nilsson   

Predikningar     Bönerum     Första sidan      Helgmålsringning

  196

  716

  431