InternetKyrkan

Innehåll

Fredagsbön

Predikningar

Förböner

Böner

Blogg

Projekt

Kontakt

 

 

 

 

Nyårsdagen 2012.  Borrie kyrka den 1 januari och Klosterkyrkan i Ystad den 2 januari.

Psalmer: 196, 36, 46, 112, 122 i Borrie och i Ystad 46, 113, 122.

Evangelium: Lukas 2:21

 

Jesusnamnet – vårt hopp och vår räddning

Mitt i julfirandet infaller nyåret. Vi har nyss firat Juldagen som Jesu födelses fest och framför oss har vi Trettondedagen då vi får slå följe med de vise männen för att ge Jesus vår hyllning.

I ett land där majoriteten bekände sig till den kristna tron var det därför naturligt att förlägga det som hände sju dagar efter Juldagen till just Nyårsdagen. På så sätt kom nyåret att bli en del av julen. För en kristen människa skulle varje dag vara en dag i Jesu sällskap. Det som har varit får vi lämna bakom oss med bönen om förlåtelse för felsteg och försummelser, och det som hör framtiden till får vi överlämna i Herrens händer för att han skall välsigna och bevara, och den viktigaste dagen, dagen i dag, får vi börja och sluta i Jesu namn. I almanackorna förr stod det på Nyårsdagen I Jesu namn. Giv, o Jesu, fröjd och lycka. Vår tideräkning anknyter ju också till Jesu födelse.

Namnet Jesus betyder Frälsare. Det var ju också det som ängeln förkunnade den första julnatten: I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren.

När vi nu står på tröskeln till ett nytt år är vi alltså inneslutna i Julens evangelium och får bäras av löftet att vi inte är ensamma, inte utslungade i ett existentiellt tomrum där det saknas rot och grund. Vi får bäras av Julens löfte som säger att Gud är med oss, ja, mitt ibland oss, som ett barn i en krubba, som Mästaren som går omkring och gör väl och hjälper alla, som mannen på korset och som den uppståndne och levande Frälsaren.

Men mitt i Julen och julfirandet kan ändå känslan av hemlöshet och rotlöshet komma. Vi minns det som varit, med glädje eller sorg, vi oroas över att tiden går så fort, vi drömmer oss tillbaka till barndomens jular, och vi ser med oro på framtiden. Så hopar sig frågorna om mening och mål, om tidens flykt och evighetens gåta. Viktor Rydberg ger uttryck för detta i sin berömda dikt Tomten, där han tar upp de brännbara frågorna om vadan och varthän.

I den existentiella vånda vi alla kan känna är det lätt att söka låsa fast tiden, att få den att dröja kvar så att vi kan utforska den och vila i den, behålla den eller förändra den. Nobelpristagaren Heinrich Böll har i sin bok Doktor Murkes samlade tystad en novell med titeln Ej blott i juletid. Den handlar om en excentrisk kvinna, som varje år vill dröja sig kvar vid julen, och det är under svåra påfrestningar för henne som hon varje år tvingas konstatera att julen är slut. Men excentriciteten övergår i sjukdom. Det är inte bara det att hon vägrar acceptera att julen har nått sitt slut. Hon envisas med att varje dag skall vara julafton och att alla traditioner med barn och barnbarn och besök av prästen skall hållas. Varje dag, hela året.

Jag tror att vi alla har likheter med denna kvinna, åtminstone så länge excentriciteten inte har övergått i sjukdom. Vi vill hålla fast vid de gamla traditionerna. Samma mat, samma sånger, samma procedurer. Och blir det inte så, som det alltid har varit, känner vi oss illa till mods och glömmer, att det egentligen aldrig har varit som det alltid har varit. Men allt detta är i grund och botten ingenting annat än fåfänga försök att låsa fast tiden, att vägra inse att tiden har sin gång och att vi måste acceptera det.

I en mening har den excentriska kvinnan i Heinrich Bölls novell rätt: julen angår oss varje dag hela året och hela livet. Det som hände den första Julen angår oss varje dag. Frälsaren är kommen. Gud är mitt ibland oss. Något nytt har kommit in i världen, in i tiden. Livets Gud fyller tiden med sin närvaro. Evigheten bryter in i vår tillvaro och spränger tidens ramar och rummets begränsningar. I stället för drömmen om det förflutna och oron för det kommande får vi i Jesu namn se på tiden, oss själva och världen ur evighetens synvinkel.

Det är meningslöst att söka låsa fast tiden. Det som händer är att man själv blir akterseglad. Tiden rör sig hela tiden framåt. Vi ser det tydligt i Lukasevangeliets andra kapitel. Där följer de olika händelserna på varandra. Efter Julnattens händelser kommer Nyårsdagens evangelium när Jesus får sitt namn, och sedan kommer berättelsen om hur Jesus som tolvåring besöker templet. Även om Julnattens händelser var av avgörande betydelser inte bara för Maria utan för hela mänskligheten kommer nya händelser hela tiden till, händelser som har att göra med våra levnadsvillkor och vår väg från krubban till korset, från födelsen till döden.

Ibland har det gamla året på nyårskort framställts som en gammal orkeslös man och det nya året som ett nyfött barn. Bilden är intressant, men den stämmer inte. Det är ju samma människor som avslutar det gamla året som går in i det nya. Och tiden är densamma. Den är som vattnet i floden: ständigt nytt och likväl detsamma. I tidens ström tvingas vi följa med så länge vi lever.

Men bilden av nyåret som ett litet barn är inte helt fel. Nyåret firar vi ju mitt i Julen, mellan Juldagens händelse när Jesus föddes och de vise männens hyllning, mellan armordet i stallet och den kungliga uppvaktningen. I bägge fallen är barnet i centrum, Julens barn som är Gud själv, kommen för att vara mitt ibland oss och för att följa oss genom tidens växlingar till det mål som Gud har bestämt för våra liv.

Ett litet barn blir Guds hälsning till oss, ett barn som avslöjar både vem vi är och vem Gud är, ett barn som har kommit till oss med sanning och ljus, hopp och tröst, mening och frid, Så blir barnet i krubban också Nyårets barn. Det var ju åtta dagar efter födelsen som Jesus fick det namn som redan tidigare var bestämt för honom, och det namnet skulle sedan lysa som en fyrbåk i tidens mörker, Jesus, som betyder frälsare. Ett av de namn som Messias skulle få enligt de gammaltestamentliga profeterna var Immanuel, som betyder Gud med oss eller Gud mitt ibland oss.

Julens barn kom för att göra oss alla till Guds barn. När vi därför liknar det nya året vid ett litet barn blir detta en bild av att Jesus Kristus är med oss, både i det som var och i det som skall komma, är med för att förlåta och befria, för att ge nytt mod och ett hopp som är förankrat i himlen.

Den flyende tiden ligger också den i Guds hand. Han är mitt ibland oss och han vill bo inte bara hos oss utan också i oss. I den gamla julpsalmen där det nu heter Ack, Herre Jesus, hör min röst: gör dig ett tempel i mitt bröst. Uti mitt hjärta bliv och bo, så har jag tröst och evig ro (SvPs 125:13) hette det förr: gör dig en krubba i mitt bröst. Den gången vi döptes tog han oss, bildligt talat, i sin famn och lovade vara med oss alla dagar intill tidens slut. Till världens ände och tidens slut vill han följa oss med sin nåd och sanning, sitt ljus och sin välsignelse. Han är före oss, och han vill också vara i oss. Och när vi har nått världens ände och tidens slut vill han öppna porten till himlen och det eviga livet.

Den gamle mannen på nyårskortet finns kvar, också på det nya året, men han får förnyas, nyfödas, av barnet, barnet i Betlehem, Julens barn. Då kan vi tryggt leva var dag och varje ögonblick i förvissningen om att den Frälsare som profeterna talade om, som föddes den första Julen och som lever i dag, vill vara med oss och i oss. Som evangelisten Johannes uttrycker det: Och Ordet blev människa och bodde ibland oss…Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus (Joh 1:14, 16-17). Det är vår trygghet i tiden, det är vår fasta grund i tidens skiften. Namnet Jesus håller att leva på och det håller att sluta sina dagar på. Det är vår trygghet i tiden och vår följeslagare mot framtiden.

Att mitt över existensens svindlande djup

Få bäras av Frälsarens händer

Det får mig att ana en nåd så stor,

Långt större än jag nånsin kan fatta

Ty Jesus Kristus är densamme

i går, i dag och i evighet.

(Hebr 13:8). Amen.

  

Gert Nilsson

 

Åter sidan 1

 

 

 

 

 

 

 

"Ett litet barn blir Guds hälsning till oss, ett barn som avslöjar både vem vi är och vem Gud är, ett barn som har kommit till oss med sanning och ljus, hopp och tröst, mening och frid."

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Foto: John-Erik Franzén

Kjell Vagnhammar   -  Ansvarig utgivare