Palmsöndag

Evangelium: Matt 21:1-11

S:ta Maria kyrka i Ystad den 16 mars 2008

Psalmer: 135, 702, 438, 443, 738, 74, 10

 

Vägen till försoningen

 

Vår text i dag på Palmsöndagen kan indelas i tre delar. Den första delen handlar om hur Jesus förbereder sitt intåg i Jerusalem. Den andra delen låter oss följa lärjungarna när de deltar i förberedelsearbetet. Den tredje delen skildrar så själva intåget i Jerusalem och vilka effekter det fick.

 

   De förberedelser Jesus gör för sitt intåg i Jerusalem är inte slumpmässiga. I stället relaterar de till ett ställe i profeten Sakarjas bok. Jesus intåg i Jerusalem blir därigenom en uppfyllelse av profetian i Sakarjaboken.

 

   Jesus skall alltså rida in i staden på en åsna. Och han är väl medveten om vad som skall ske med honom när han kommer fram. Flera gånger har han talat om sin förestående död – och uppståndelse – med sina lärjungar, men de har inte tagit det till sig. I stället har de hållit fast vid sin idealbild av Jesus som den som blir kung i landet och befriar folket från den romerska ockupationen. Och nu skall alltså det som ter sig dubbeltydigt hända: Jesus skall rida in i Jerusalem som en kung. Mitt i detta finns den andra verkligheten: det väntande korset. Men sett i ljuset av uppståndelsen på Påskdagen försvinner dubbeltydigheten och mönstret träder fram klart och tydligt. Mönstret: försoningens hemlighet.

 

   Det Jesus skall utföra i Jerusalem handlar inte om politik. Det är försoningsverket han skall utföra. I sanning en kungagärning! Han skall genom sin död och uppståndelse bana väg för oss till uppståndelse och evigt liv. Han skall mitt i en värld fylld av oro och frågetecken ge hopp och mod och framtid, och han skall återupprätta den sargade och plågade skapelsen. Detta är inte något enkelt. Han skall göra det med livet som insats, med sin kropp och sitt blod.

 

   Vi kan givetvis spekulera över hur Jesus kunde befalla sina lärjungar att utan vidare hämta åsnan och åsnefölet. Det kanske kan tyckas som egenmäktigt förfogande. Men lärjungarna får en hälsning med sig om någon nu skulle undra vad de gjorde: Herren behöver dem. Av det kan man sluta att det inte var en åsna vems som helst, utan att det handlade om djur som tillhörde någon av Jesu vänner, någon som förstod vem han var, att han var Herren.

 

   Det hela kunde verka smått obegripligt. Men lärjungarna tvekar inte. Kanske såg de sambandet med profetian. Hursomhelst: de tar inte upp någon diskussion utan gör så som Jesus har befallt dem.

 

   Därmed aktualiseras en annan fråga. Gör vi, som är Jesu lärjungar i dag, som han har befallt? Gör vi vad vi kan för att förbereda och öppna väg för honom till dem som behöver honom i dag? Han har ju befallt sina lärjungar i alla tider att predika evangeliet och att ta sig an människor i nöd. Gör vi det? Eller delar vi en sekulariserade kyrkas syn på mission som syftar till omvändelse och tro som något otidsenligt?

 

   Jag har fått frågan, och själv ställt den vidare, om jag tror att kristendomen är den bästa religionen, eller om jag bekänner mig till den blott av vana. Om kristendomen inte är den bästa religionen, ja den enda sanna, kan vi klara oss utan den. Om den är en lära som alla andra kan den väl ge vidgade vyer och bli till tröst och uppmuntran, men det hör tiden till och begränsas av tid och rum. Men om kristendomen inte främst är en lära, utan en person, vidgas synfältet. Då ser vi, att han som i texten kallas Herren är Herre över liv och död, ja, att han har nycklarna till döden och dödsriket.

 

   Jesu ärende i Jerusalem var inte att inta kungatronen i Herodes palats. Hans ärende var att genom sin död och uppståndelse bringa försoning mellan Gud och människor och att vinna seger över synden och döden och alla de Guds- och människofientliga makterna i tillvaron. Det är därför det är så viktigt att ta till sig hans frälsning och bereda väg så att också andra får del av den.

 

   När lärjungarna hade hämtat åsnan och fölet hade de utfört sitt uppdrag och Jesus kunde företa resan in i staden. Men resan företogs alltså på en åsna, fattigmans riddjur, och inte på en häst som var det självklara när härskare av denna världen skulle rida in i en stad. Man hade lagt mantlar på åsnans rygg som ett slags sadeltäcke. Folket som omger Jesus lägger sina mantlar framför åsnan som ett slags röd matta. Man ser sammanhanget, man upptäcker att profetorden går i uppfyllelse. Så, plötsligt, tar man upp sången och sjunger den, jublar fram den: Hosianna, ett slags kungssång.

 

   Ibland har det sagts, att de som ena dagen sjöng Hosianna andra dagen ropade Korsfäst. Men det finns inget belägg för det. Det finns goda skäl att anta, att de allra flesta som sjöng Hosiannasången var människor som på olika sätt stor Jesus nära, som hade lyssnat till hans budskap, tagit till sig den nåd och kärlek han kommit med och som bekände honom som Messias, Frälsaren och Räddaren.

   I dag, på Palmsöndagen 2008, lyfts vi, som är här i kyrkan och hör evangeliet, in i texten. Det är till oss Jesus talar, inte om sitt intåg i Jerusalem utan om sin väg till alla folk intill världens ände och tidens slut. Det är du och jag som får i uppdrag att delta i förberedelsearbetet för att han skall bli känd och trodd och ärad av alla människor och att göra vad vi kan för att lindra nöden i världen.

 

   Då händer det också, att mitt under det vi tar Jesus på orden och gör som han säger, föds lovsången i våra hjärtan och väller fram över våra läppar. Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden! Eller, som Uppenbarelsebokens författare uttrycker det: Du, vår Herre och Gud, är värdig att ta emot härligheten och äran och makten. Ty Du har skapat världen och genom din vilja blev den till och skapades den (Upp 4:11), Och: Lammet som blev slaktat är värdigt att ta emot makten och få rikedom och vishet och styrka och härlighet och lovsång. Och allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet och allt som fanns där hörde jag säga: Den som sitter på tronen, honom och Lammet tillhör lovsången och äran och härligheten och väldet i evigheters evighet (Upp 5:12-13). Det är sången som aldrig skall tystna, lovsången över att Gud har sett till sitt folk och löst det från syndens, dödens och djävulens våld och tänt hoppet om framtid och evigt liv.

 

   Men är det inte övermaga att se Jesus som den ende Frälsaren? Är inte de andra religionerna likvärdiga? Är det inte frågan om man har en tro eller inte som är det viktigaste? Och är det inte samma Gud vi bekänner i alla religionerna?

 

   Det finns mycken vishet i de många religionerna, mycken sann fromhet. Men Jesus Kristus är inte främst vishet. Han är, som han själv uttrycker det, vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till fadern utom genom mig (Joh 14:6). Inte en lära utan en levande person som har varit död men som nu är uppstånden från de döda och lever. När kristendomen görs till en lära ställs den på samma plan som de övriga religionerna. Men när Jesus Kristus får komma oss mänskligt nära sker undret: vi är inte längre gäster och främlingar i tillvaron. Vi är Guds älskade barn som har upptäckt universums hjärta och kosmos medelpunkt. Att få vara försonad med himmelens Gud, Att få vara iklädd hans rättfärdighets skrud, Att få äga Guds frid i sitt hjärta alltid Det är nåd, ja, underbar nåd (Sionstoner 1972:336:1).

 

   Allt detta såg inte de människor som följde Jesus in i Jerusalem. De kunde inte se det, eftersom korset ännu inte var rest och graven ännu inte lämnats tom. Men de såg Jesus, Mästaren. De såg hans ögon, hans kärlek. De ögonen och den kärleken övertygar. Eller, som en person som lyssnat till Jesus uttryckte det: Aldrig har någon människa talat som han (Joh 7:46).

 

   När Jesus får beröra oss blir det som om våra tungors band blir lösta och vår lovsång ljuder rent och klart: Ära vare Fadern och sonen och den Helige Ande, Han som var, som är och som skall komma.                   

 

Amen.                                                                                                            

                                                                                                 Gert Nilsson, Ystad

Predikan    Innehåll     Bönerum     Fredagsbön