Söndagen efter Alla Helgons Dag,

Vesper till de avlidnas minne, S:ta Maria kyrka, Ystad, den 2 november 2008.

Text: Johannes evangelium 6:37-40.

Psalmer: 169:1,2,4,7; 302, 297.

 

 

Vid evighetens port

 

Det är Allhelgonakväll. Ute på kyrkogårdarna lyser ljusen på gravarna, till minnet av våra kära, som ett tack, och kanske också som en bön till Gud att den himmelska friden och det eviga ljuset skall lysa för dem. Mitt i höstmörkret och tvärsigenom novemberdimmorna lyser ljusen som ett hoppets tecken, som ett löfte om något vi inte ser men som vi anar bortom död och grav. Och där ljuset lyser har mörkret fått vika, där skymtar hoppet fram, hoppet om ett liv bortom död och grav, hoppet om en evighet med Gud.

   Här inne i kyrkan lyser också ljusen – ljusen som påminner oss om dem som slutat jordevandringen sedan förra Allhelgonahelgen.

   Vemodet parar sig med tacksamheten, saknaden med påminnelsen om att också vi en gång skall lämna jordelivet. Och så finns alla frågorna där, frågorna som pockar på svar. Men var skall vi väl finna svaren? Var finns våra kära nu? Har de det bra, eller plågas de? Kan de följa vad som sker på jorden, eller vilar de i tung sömn? Gläds de med oss i våra glädjeämnen och sörjer med oss när vi får det svårt? Och hur skall det gå för oss själva en gång när vi inte längre finns? Eller är det så att de döda finns i en annan existens?

   Vår text ger oss inga detaljerade svar på våra frågor. Men den anger en riktning, en riktning som heter barmhärtighet och nåd, den talar om en tillförsikt som vill bära oss när mörkret tätnar och allt blir svart.

   Det finns en trygghet som bär oss och som gör löftet levande för oss. Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara (SvPs 248:1).

   Den Gud, som en gång sade ”Liv, bliv till” överger oss inte. Livets Gud mig skyddar, jag är hans barn, lämnar i hans händer det liv han gav (Ps i 90-talet nr 864:3). Han vill inte att någon enda människa skall gå förlorad. Jesus Kristus har kommit i världen för att frälsa och rädda oss. Han som har skapat oss vill också frälsa och rädda oss. Han sände Jesus Kristus i världen för att han skulle samla mänskligheten och föra den genom död och grav till det eviga livet. Gud vill, att den som tror på Jesus Kristus skall ha evigt liv.

   Men hur vet vi då om våra kära bars av en kristen tro? För det är ju dem löftet gäller. Men detta får vi lämna i Guds hand. Vi är inte satta att examinera varandras tro, varken de levandes eller de avlidnas. Men allvaret inför evigheten ställer oss inför frågan om vi har tagit emot vår Herre Jesus Kristus som vår Frälsare. Vårt kristna dop handlar om att bli så inlemmad i Kristus att vi är oskiljaktigt förenade med honom, så att vi får följa honom genom död och grav men också i uppståndelsen från de döda.

   Så finns hoppet där, så lyser evighetens sol över våra gravar och fyller oss med hoppet att vi efter fullbordad jordevandring skall få se ljuset i Guds himmel. Ett hastigt sken i den mörka natten ger oss tröst i sorgen och hopp bortom döden.

   Så får vi lämna våra kära, som nu slutat jordelivet, i Guds händer. Ljusen som är tända för dem blir till ett tack för vad de fick betyda, att de genom sina liv och sitt sätt att vara fick vara ljus i världen. Ljusen finns där också, liksom dopljusen, som en påminnelse om Jesus Kristus, som säger: Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus (Joh 8:12). Han säger också: Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret ( Joh 12:46).

   Tacksamheten för vad våra kära fick betyda, löftet att få vara inneslutna i den gudomliga nåden, hoppet om uppståndelsen från de döda och ett evigt liv – allt detta får så sammanfattas i en tro på Kristus som bär i allt och genom allt, som ger oss mod till att leva och tro till att dö.

   Så lämnar vi våra kära i Guds hand, i vissheten om att han vill omsluta dem och oss alla i sin barmhärtighet och kärlek.

   Inför Guds ansikte får vi så denna Allhelgonakväll uppleva gemenskapen med våra kära, i denna vår gudstjänst på gränsen mellan tid och evighet. Jesus säger: Ty detta är min Faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen (Joh 6:40).

 

Den signade tid, de signade år när Frälsaren gick här på jorden har helgat vårt liv till dagar av nåd, ja, hans är var dag under solen. Vid slutet står korset, hans eget och vårt, och bådar uppståndelsens morgon.

 

Och när vi skall hem till sällhetens land, så fjärran från dödsskuggans länder, då lämnar vi allt i Frälsarens hand, och sorgen skall vändas i glädje. Bevara vår utgång och ingång, o Gud, o Fader och Son och Ande (SvPs 175:8-9),

 

Amen

 


Så lämnar vi våra kära

och bevarar dem i tacksamt minne

 

Så lämnar vi våra kära

med bönen att Gud bevarar dem i sitt minne

 

Så lämnar vi oss själva

i den gudomliga kärlekens famn

 

Han som har skapat oss och gett oss livet

vill i sin kärlek rädda oss och ge oss det eviga livet

 

Efter dödens natt vill han väcka oss

till en ny morgon, där Påskens sol lyser

 

O, Fader, Son och Ande, led oss genom dödens fasa

och gravens mörker hem till ljuset och glädjen hos Dig

 

Ge oss din frid, låt det himmelska ljuset lysa för oss

och ge oss alla en glad uppståndelse

I vår Herres Jesu Kristi nam

 

 

Gert Nilsson