4. sönd. i Påsktiden. S:ta Maria kyrka Ystad, den 3 maj 2009.

Evangelium enligt Johannes 16:16-22.

Psalmer: 471, 147, 251, 153, 743, 155, 149:5.

Ständig närvaro

har jag satt som överskrift för predikan i dag. Ständig närvaro – det kan låta som en motsägelse. Jesus talar ju om att han skall gå bort och lämna sina lärjungar ensamma. Och likväl handlar det om en närvaro mitt i frånvaron.

Texten är skriven efter Påsken och Uppståndelsen. När aposteln skrev ner texten hade han facit i handen. Han visste då, att fastän Jesus gått bort var han närvarande. Men han, och de andra lärjungarna, kom ihåg att Jesus hade talat dessa ord till dem och att de var viktiga.

Vårt evangelium hör hemma i Jesu avskedstal till sina lärjungar. Han förbereder dem på vad som skall komma. Hastigt och brutalt skall han tas ifrån dem. En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen. Men det var alltför obegripligt för deras öron och sinnen.

Det var praktisk och ömsint själavård Jesus utövade vid detta tillfälle. Världen skulle rasa för lärjungarna på Långfredagen. Deras grundvalar skulle vackla och deras framtidstro grumlas. Allt vad de tänkt och hoppats på skulle gå om intet. Och framför allt skulle de mista honom som de satt sin tro och lit till, honom som var deras allra bäste vän.

Så var vid gott mod, säger han. Ni blir ensamma en kort tid, men jag är inte långt borta. Och ensamma skulle de bli. Ensamma i sin sorg och förtvivlan. Inte ens gemenskapen med varandra kunde lindra sorgen där de satt bakom stängda dörrar i rädsla för att även de skulle komma att gripas, misshandlas och dödas.

Jesus vet vad som väntar honom. Men han vet också vilken sorg och saknad och smärta detta skall innebära för lärjungarna och vännerna. Mitt i våndan och oron över det som väntar honom har han omsorg om sina lärjungar. De skall inte gripas och misshandlas, inte nu, men sorgen och övergivenheten kan vara ett nog så plågsamt gissel. Ni skall gråta och klaga, säger Jesus, men världen skall glädja sig. De Guds- och människofientliga makterna skulle triumfera medan lärjungarna och vännerna höll på att förgås i sorg. Men detta är bara som det skall vara, säger Jesus. Att följa honom kan stundom innebära smärta och lidande. Men, säger han, genom lidandet föds en glädje så stor att ingen kan ta den ifrån dem.

Efter den tre dagar långa skilsmässan blev så Jesus åter närvarande hos dem. Inte på samma sätt som tidigare. Inte så att den gamla verksamheten fortsatte som förut. Nej, nu skulle de inte undervisas mer av Mästaren. Nu skulle de själva gå ut och berätta för alla folk om uppståndelsens verklighet och glädjen över det nyfunna livet. Glädjen pånyttföds. Liksom vårsolen förnyar den kalla jorden och får växtligheten att leva upp igen efter vintern, skall glädjen födas på nytt i deras hjärtan. Påskmorgonens sol ger hopp och mod.

Tiden mellan Påsken och himmelsfärden skulle Jesus visa sig av och till för lärjungarna och vännerna. Vid ett tillfälle var mer än femhundra människor samlade när han kom till dem. Och en morgon, när lärjungarna var trötta och modlösa efter en slitsam natt på sjön utan att de fått någon fisk, lät han deras nät bli fyllda och bjöd dem på frukost på stranden. Detta visar hur han har omsorg om dem, om deras själar och om deras kroppar. Ande, själ och kropp – detta är en treenighet som hör ihop. Han ser till hela människans behov. Han förlåter synder, han botar sjuka och mättar hungrande. Allt genom sin ständiga närvaro.

Men så kommer himmelsfärden, och han lämnar dem på nytt. Lämnar dem – för att alltid var hos dem. När han själv efter slutat verk går tillbaka till den himmelske fadern, sänder han sin Ande för att därigenom kunna vara överallt, hos alla, alltid. Aldrig mer ensamma, fastän han gick tillbaka till sin himmelske far. Men nu fylldes de av Andens kraft och frimodighet, nu fick de mod att gå ut i hela världen och förkunna frälsningens och försoningens evangelium. Den smärta, som koncentrerades till de tre dagarna mellan korset och uppståndelsen, inneslöt all världens ondska och vånda, all sorgens plåga och dödens smärta. Nu hade livet fötts på nytt, nu hade kärleken segrat.

Ibland säger vi att det hade varit lättare att tro om vi varit bland de första lärjungarna. Men de hade sannerligen inte alltid lätt för att tro. Jesus hade talat om sin död och uppståndelse otaliga gånger utan att de hade fattat det. Och när så Långfredagen kom, stod de där sörjande och förtvivlade. Men efter uppståndelsen, efter Pingsten, såg de händelserna ur ett nytt perspektiv och i ett nytt ljus. Då såg de, att den gamla skapelsen höll på att födas på nytt och att sorgens tid en gång skulle nå sitt slut. Och nu möter vi de första lärjungarna där - när Jesus håller sitt avskedstal, när de möter honom efter uppståndelsen och när de efter Pingsten går ut i hela världen för att förkunna det glada budskapet om frälsning och hopp.

Det skall komma en dag när vän inte längre skall skiljas från vän, när Maria inte skall mista sin son, när alla Jesu vänner i alla tider skall förenas med honom och sjunga Guds och Lammets lov, som det uttrycks i Uppenbarelseboken.

I evangeliet blir vi samtida med de första lärjungarna. Vi får vara med när Jesus botar Petrus svärmor och när han hjälper Petrus att fiska, Vi får vara med när han kallar Lazarus ut ur graven och ger honom livet på nytt. Vi får vara med när han ger upp andan på korset och när han på Påskdagens morgon lämnar graven tom.

Vi blir samtida med lärjungarna. Men det betyder också att vi, liksom de, kan drabbas av övergivenheten, att vi liksom de står där rotlösa och modfällda, att vi tycker oss uppleva Guds död och världens undergång.

Den som befunnit sig där, i övergivenhetens nattsvarta mörker, som upplevt Guds död och mött Guds tystnad, vet hur svårt det kan vara. Det var ju så lärjungarna upplevde tiden mellan Långfredag och Påskdag. Och det är så det kan vara också för oss. Men mitt i den situationen kommer orden i vårt evangelium till oss. Var inte rädd, säger Herren, jag är här, hos dig. Du har det svårt. Men jag är med dig, fast du inte ser det, och jag skall vända din sorg i glädje.

När Jesus vid himmelsfärden tar farväl av sina lärjungar säger han inte: nu far jag till min himmelske far, så nu får ni klara er själva. Nej, han säger: Se, jag är med er alla dagar till tidens slut. En ständig närvaro alltså som skulle ge dem kraft och mod att förkunna Ordet om Jesus Kristus även när de mötte motstånd, hån och förakt, ja, även när de måste möta misshandel och död för sin kristna tros skull. När Stefanos, den förste martyren, avrättades, heter det att han såg himlen öppen och Människosonen, Kristus, stå på Guds högra sida. Och Petrus och Paulus mötte martyrdöden i Rom. Men ingen, inget, kunde stoppa Ordet om den levande och ständigt närvarande Frälsaren.

Men det är inte bara så att Jesus är med oss till tidens slut och världens ände. Han vill också bo i oss. Han förenar sig med oss i dopet och nattvarden och i sitt Ord där han förlåter, upprättar, ger hopp och mod. Där vi går, med hans närvaro i våra hjärtan, där blir han närvarande också för människor som inte känner honom. Där han går med oss, och bor i oss, sker undret att vi får räcka bröd och fred åt vår nästa, att vi får uppmuntra dem som är modfällda, att vi får bringa hälsa åt människor som är sjuka till kropp och själ.

Varför gör inte Gud något åt allt elände i världen, frågar vi ibland. Men det gör han. Där du och jag tar hans närvaro på allvar och låter oss uppfyllas av hans helige Ande, där sker undret också i dag. Då blir det tydligt att Gud lever och att hans kärlek pånyttföder glädjen.

Så handlar den ständiga närvaron också om oss. Att vi aldrig kan bli riktigt ensamma och övergivna när vi håller oss till Jesus. Att världen inte är övergiven så länge det finns kristna som tar sin herre och mästare på orden och, som han uttrycker det, går ut att predika evangeliet för allt skapat, förkunnar förlåtelsens budskap och hjälper människor i både andlig och kroppslig nöd.

De första lärjungarna fick veta, att det skulle komma dagar av sorg och övergivenhet. Men de fick också veta, att deras sorg skulle vändas i glädje. Detta gäller också oss. Också du och jag är adressater för hans ord i vårt evangelium. Nu har också ni det svårt, säger han. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er. Amen.

Gert Nilsson