Tacksägelsedagen.  S:ta Maria kyrka,Ystad den 11 oktober 2009

Psalmer: 2, 10, 168, - , 702, 393, 8

 

Evangelium enligt Lukas 17:11-19  

 

 

Att ta för givet eller att ta emot i glädje och tacksamhet

Jag vill tacka livet, sjunger Arja Saijonmaa i en känd inspelning. Sången uttrycker en glädje över livet, en glädje över att vara till, en glädje över att vara människa här i världen.

Denna glädje över livet, denna glädje över att ha fått livet tillbaka, finns hos mannen som kom tillbaka till Jesus för att tacka för att han hade blivit botad från sin spetälska. Den som var spetälsk var inte bara kroppsligt sjuk, med allt vad det innebar. Han var också socialt isolerad, utestängd från den medmänskliga och folkliga gemenskapen i samhället. Så det var en dubbel eller rentav mångdubbel glädje han upplevde, när han nu hade blivit botad.

Han kunde ha tagit allt för givet, så som det berättas att hans nio kamrater gjorde. Men i stället tog han emot i glädje och tacksamhet, tog emot läkedom och hälsa, ja, själva livet på nytt. Han såg att han hade all anledning i världen att tacka livet, som nu var på hans sida. Men framför allt ville han tacka honom som gav honom livet tillbaka, som hade botat hans sjuka kropp som gav honom hälsa och framtidstro, ja, som gav honom livet på nytt.

Det finns en tendens i vår värld att vilja ta allt för givet, att se hälsa och välbefinnande som självklarheter, ja, rentav som rättigheter. Och i den mån man har någon att tacka för något så är det en själv. Men utan Gud är man också utan hopp i världen, även om man tycks segla på medgångens hav.

Någon har sagt, att människan blev människa den dag då hon byggde sitt första altare. Detta inte att förstå som att människan skulle ha uppfunnit Gud. Men så, att hon då upptäckte och erkände sin plats i tillvaron, såg att hon har en Gud att tacka för livet och en medmänniska som behöver hennes kärlek. Som kyrkofadern Augustinus ber: Ty du, o Herre, har skapat mig till dig, och mitt hjärta är oroligt till dess det finner ro i dig (Den dagliga andakten nr 24).

Det finns en nåd, som vi kan kalla för skapelsenåden, som ger oss det goda vi behöver. Men när vi får detta goda handlar det om nåd, om något som vi får utan att vi förtjänar det. Och det allra viktigaste här i livet får vi utan att vi förtjänar det. För vem kan väl på allvar hävda, att vi har oss själva att tacka för hälsa, för kärlek och gemenskap, för alla de så kallade mjuka värden som gör livet meningsfullt att leva.

De nio som inte tackade blev botade, de också. Men de såg inget samband mellan Jesus och deras återvunna hälsa. Kanske såg de botandet som en naturlig process, som något deras karaktär hade medverkat till. Så uteblev tacket, tacket till livet och tacket till Livets Herre.

Det sägs ibland att den som är tacksam inte kan förändra världen. Att det alltså skulle vara missnöjet som driver fram förbättringar i samhället. Men missnöje över svåra och omänskliga förhållanden behöver inte ha med otacksamhet att göra. Tvärtom drivs den som vill förändra världen för de svaga och hunsade av ett hopp om nya möjligheter, en vision att i någon mån återskapa paradiset på jorden. Och tanken på paradiset hör ihop med Gud.

Den gudomliga kärleken, som kommer till uttryck i vårt evangelium, visar sig ytterst i att Jesus Kristus har kommit i världen för att frälsa och rädda oss. Det är inte alla sjuka som blir botade, som de tio i vårt evangelium. Men när vi lever i tro, av tro, vill Gud fylla oss med den nåd som ger oss mod till att leva och tro till att dö, en kraft att härda ut och ett hopp inför framtiden.

De nio som glömde att tacka tog allt för givet. De tog det som något självklart att de skulle vara botade och bli friskförklarade. Men han som vände tillbaka fick något mer. Hälsan i sig var en stor och ofattbar gåva, något som var värd allt hans tack och lov. Men han fick också något annat. Din tro har hjälpt dig, säger Jesus. Hans tro. Tron som sätter honom i förbindelse med den livets urgrund som heter Gud och som möter oss i Jesus Kristus.

Den som har något att tacka för och tar emot det med glädje vill att hans eller hennes medmänniskor också skall få del av denna glädje. Därför blir tacksamheten en grund för att vilja göra livet lättare för medmänniskorna. När människor i Sverige under 1800-talets väckelsetider upptäckte glädjen över frälsningen i Jesus Kristus ville de föra denna glädje vidare till andra, och så uppstod missionen. Missionen innebar predikan om Jesus Kristus så att människor skulle komma till tro och bli frälsta. Men missionen medförde också omsorg om människors kroppar, om sociala förhållanden, om mening och hopp. Därför följde läkarmission, utbildning, fostran till politiskt ansvar. Och allt detta byggde på enkla, oftast fattiga människor, som såg hur Gud handlade med dem själva. Och så ville de föra den gudomliga kärleken vidare till andra. Selma Lagerlöf skriver i en av sina berättelser, Denheliga natten, om hemligheten bakom människor som lever i tron på Kristus, som ser att han är världens Frälsare, att Det är inte på ljus och på lampor det kommer an, och det ligger inte vikt vid måne och sol, utan det, som är nödvändigt, det är, att vi äger sådana ögon, som kan se Guds härlighet.

Denna Guds härlighet kan visa sig i de ståtliga palatsen och i det enklaste hem. En fattig kvinna, som inte precis levde på livets solsida, sade en gång: Den gången jag döptes blev jag en riktig människa. Detta var för henne den största gåvan hon kunde få, en gåva hon aldrig ville upphöra att tacka Gud för.

Kanske har tacksamheten att göra med barnets förväntan och tillit. En lärare berättade, att på terminens första skoldag var det tre små förestaklassare som gick och såg sig frågande omkring i skolmatsalen när de hade ätit sin första skollunch. Läraren frågade dem om de sökte något. Ja, svarade de, vi vet inte vem vi skall tacka. Lyckliga de människor som bär denna tillit inom sig att de ser sitt beroende och vill tacka, ser hur någon som är större än de själva omsluter dem och så genom sin tacksamhet bejakar detta, ja, människor som har sådana ögon som kan se Guds härlighet.

De nio som inte tackade – glömde de bort det i sin glädje, eller såg de sig själva som tillvarons herrar? Det heter ju att människan är skapad till Guds avbild. Det som vi kallar för syndafallet innebar att människan inte nöjde sig med att vara Guds avbild utan ville göra sig till Gud själv. Och så har man ingen att tacka, man är själv kung, sin egen lyckas smed.

Tacksamhet har ytterst med tron att göra. Tron att vi hör samman med någon som är större än vi själva, tron att vi inte är utlämnade åt vårt eget öde, tron att vi är älskade av en Gud som gick i döden för att vinna oss för livet. Tron ger oss ögon som kan se Guds härlighet. Då kan vi tacka livet, men framför allt kan vi tacka Gud för livet, tacka Gud som är livets källa och för att vi är människor som är föremål för den gudomliga nåden och kärleken, tacka Gud för Betlehem, för Golgata och för undret på Påskdagen. Ja, Gud vare tack för hans outsägligt rika gåva!

Att ta för givet – eller att ta emot i glädje och tacksamhet. Det ena handlar om isolering och ensamhet, även om man är många och man gömmer sig i mängden. Det andra handlar om samhörighet och gemenskap, även om man kommer ensam, en samhörighet med livets källa. Amen.  

 

Gert Nilsson

                                                                             Åter sid 1