Morgonmässa i S:t Petri Klosterkyrka, Ystad. Onsdagen den 18 juni 2008.

Text: Matt 16:13-17.

Psalmer: 751, 715, 47.

Vem är han?

Vem säger människorna att jag är? frågar Jesus Simon Petrus i en av texterna för den söndag vi skulle ha firat på söndag om det inte varit Midsommar, Apostladagen. Det svar Petrus ger skulle kunna ges också i dag, måhända med andra ord. Han är en stor vishetslärare, en god människa, en kämpe för fred och rättvisa, en som bryr sig om dem som har det svårt, en mönstermänniska som accepterar människor som misslyckas. Och så vidare. Jag träffade för många år sedan en invandrad ung muslim som kände Jesus som Profeten och visste mer om Jesus än många svenska ungdomar i hans egen ålder. Och alla dessa svar fångar en del av sanningen. Jesus är allt detta. Men Jesus frågar vidare: Och ni, vem säger ni att jag är? Ni – det är lärjungaskaran. De tolv. Men också hans lärjungar i alla tider. Vem säger vi att han är? Har vi ett mer precist svar, ett svar som går djupare och som avslöjar den innersta hemligheten hos honom?

I en av Midsommardagens texter får vi följa aposteln Paulus på hans vandring i Aten där han upptäcker ett altare som man rest Åt en okänd Gud (Apg 17:22 f.). På sätt och vis påminner detta svar om de svar Petrus gav om människors uppfattningar om Jesus. De hade konkreta svar eller bilder, men samtidigt vittnar deras svar om att de var osäkra på vem Jesus innerst inne var.

En okänd Gud, en vishetslärare, en moraliskt fullkomlig person, en människa som ömmade för de svaga. Men vem är han bakom orden.

Petrus svävar inte på målet. Du är Messias, den levande Gudens son. Och just därför kan han vara allt det andra som människor säger om honom.

Inte minst nu i sommartid hör man människor säga att de möter Gud i naturen och att de firar sin gudstjänst lika bra i sommarängen eller vid vågornas brus vid havet – huvudsaken är ju att de möter Gud. Andra säger att de firar sin gudstjänst genom att kämpa för fred och rättvisa förhållanden i världen, eller för att miljön skall bevaras. Andra åter säger att de känner en andlig närvaro i kretsen av goda vänner. Också detta är sant. Och likväl är man inte riktigt framme med detta. Man är på väg, men något fattas. Detta som fattas är inget vi kan ta oss eller åstadkomma på egen hand. Vi kan bara få det som gåva. Som Andens gåva. Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen.

Det är alltså Guds helige Ande som talar om för oss vem Jesus är. Det är en stor förmån att likt Petrus kunna ge uttryck för den kristna bekännelsen. Det är en förmån som inte ger oss rätt att kritisera dem som inte nått fram till detta. Men det är också en plikt för oss som fått veta hemligheten att göra den känd. Vi som har nåtts av evangeliet, det glada budskapet, får inte behålla detta för oss själva utan har fått i uppdrag att föra det vidare till världens ände och tidens slut.

Apostladagen talar om vad som skulle vara den kristna kyrkans bekännelse och alla kristnas bekännelse. Midsommardagen låter oss ana Gud i naturen, inte som en okänd Gud men som en Gud som älskar oss, som har lidit, dött och uppstått för oss och som vill ge oss en framtid och ett hopp. Men den fråga Petrus får, om vem lärjungarna säger att han är, ställs också till oss gång på gång. Då är den stora frågan: vågar kyrkan, vågar vi som kristna, stämma in i Petrus bekännelse: Du är Messias, den levande Gudens son. Ty Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss (Apg 4:12). Amen.

Gert Nilsson